windowssupport.org The Activation Keys and Download Links will be sent directly to the email address associated with your purchase after payment is confirmed. Deliveries are generally completed in 5 - 60 minutes, but may take longer depending on the time of purchase. Office Professional Plus 2016 Key online windows 10 key online office-professional-plus-2013 key parajumpers sale canada goose sale

FAMILY THOUGHTS

Hans Teke:
Släkthistoria - igår, idag, imorgon
2012-06-18

Släkthistoria har en särskild förmåga att skapa lugn omkring sig, ty mycket dramatik finns där inte. Jo, dramatik finns – men den tillhör det förgångna. Slaget är över, så att säga. Facit har vi i hand sedan länge. Problemen var verkliga men är det inte längre; de är lika fiktiva som kom de ur en saga, ändå är de återgivningar av saker som faktiskt inträffat. Rädslor som varit lika verkliga som den man skulle känna om en anhörig var i fara. Sorger som var lika förfärliga som den man inte vill uppleva nu.

Ändå – sagans skimmer. Dåets befrielse. Det är ingen tillfällighet att det var i ett slag av oro som jag första gången upptäckte släkthistorien och dess terapeutiska verkan. Jag var 20 år, väntade på min pappa som var försenad från ett möte, måste gå och lägga mig: oron var där och jag måste acceptera ovissheten. Hos oss fanns Gösta Wennbergs maskinskrivna dokument ”Anna Wennberg 1889-1988”, som han just hade skickat till mormor.

Jag minns hur jag låg på min säng och läste denna text med Göstas intervju med Anna, och på något sätt blev tröstad av den så närvarande och samtidigt så avlägsna släkthistorien. Där fanns en trygghet, något som inte hotade, men som ändå handlade om det som var sant. (Det var samma trygghet som den man kan uppleva i samtal med gamla människor. Då de har livet bakom sig finns inget att förlora, än mindre något att bevisa. )

För mig är det släkthistoriska intresset en självklarhet. Inte det faktiska intresset, det som gör att man aktivt söker efter pusselbitar om en förfaders liv – men det potentiella intresset, som gör att man undrar vem mannen på bilden hemma hos farmor är, som gör att man undrar hur den där personen som besökte mamma och pappa är släkt med oss. En släkting är inte automatiskt intressant. Men har man en gemensam förfader, som man är bekant med till person och biografi, har man också en gemensam historia. Och en gemensam historia är en sammanförande faktor.

Under de fyra år som salomonochlydia.se har funnits, har ett antal saker slagit mig. En av dessa är hur svårt det är att allmänt få släktingar att intressera sig för den gemensamma historien. Att väcka ett intresse är att så ett frö som sedan växer av sig självt utan forcerad påverkan. I något eller några fall kan jag ha lyckats med detta, i de flesta fall dock inte. Jag kan inte låta bli att tro att det är en läggningsfråga – en aldrig så fascinerande släkthistoria förblir kall för den som inte känner en samhörighet bakåt. För vissa öppnar sig intresset när de når pensionsåldern och upplever sig ha mycket tid över. Eller i samband med en personlig kris.

Hur aktiviteten i vår släktförening kommer att se ut i framtiden vet vi inte. Ett är dock klart. Vi har material nog för att kunna skriva fem böcker. En del av allt detta finns på hemsidan, annat står att finna i släktarkivet på Skeda gård. Åter annat finns utspritt i olika hem, företrädesvis hos den äldre generationen. Vill vi träffas kan vi göra det. Hemsidan finns kvar och släktforskare kontaktar mig på grund av den. Mitt eget intresse består naturligtvis, men blir allt mindre faktiskt och allt mer potentiellt.


Hans Teke:
Maj Aili in memoriam
2012-02-29

Jag tog idag emot budet om att Maj Aili, född Rydsjö, efter ett mycket långt liv hade gått ur tiden. Maj var född 1915, uppvuxen i Malmö och under sitt yrkesverksamma liv adjunkt i tyska och svenska. Maj var min mormors syssling som jag lärde känna när jag sökte information om Håkan Serner, hennes kusin.

Maj och jag hade brevkontakt under 1980-talet men det var först i december 2006 som jag kom att besöka henne i bostaden i Halmstad. Hon tände levande ljus i sin julgran, vilket var något av en upplevelse för mig att få se. Det var också en upplevelse att få sitta tillsammans med en människa som hade minnen från en helt annan tid, som gärna berättade om människor från förr, gemensamma släktingar och hennes minnen av dessa. Och som också gav mig förtroenden.

Jag besökte Maj vid ett flertal tillfällen och vi kunde sitta och prata i timmar. Hon var unik i så motto att hon under sitt liv hade träffat, och bott hos, flera av släktens mest betydande personer. Hos sin morbror Gunnar Serner på Casa Collina levde hon (som hon själv beskrev det) lyxliv under ett par somrar i sin ungdom. Hos sin mormors bror Gustaf Lindman på Rosenlund bodde hon under 1930-talet och höll honom sällskap under hans sista år i livet. Allt detta hade hon livliga minnen av; via Maj fick jag därmed ett kompletterande perspektiv.

Med detta inte sagt att samtalen med Maj alltid gick som på räls. Jag påpekade någon gång för henne att hon hade mycket bestämda åsikter om saker, vilket hon själv kategoriskt  förnekade. Ett flertal diskussioner blev det och hon kunde bli mycket upprörd när jag tyckte fel i någon fråga. Men vi trivdes ändå hyggligt i varandras sällskap och som jag förstod det uppskattade hon våra samtal. Allt som hon har berättat för mig, och som jag anser vara av släkthistoriskt  intresse, har jag tecknat ned för att eftervärlden åtminstone ska ha en möjlighet att få reda på det. Tack Maj för allt som du delgav mig.
 

Hans Teke:
Widerberg, Serner, bandspelare och regi
2011-12-29

Jag har ägnat mellandagarna åt att läsa en biografi: Mårten Blomkvists Höggradigt jävla excentrisk. Det är en bok som jag kan relatera till, på flera sätt. Den handlar om regissören Bo Widerberg (1930-1997) som jag själv, personligen, fick träffa då jag som 14-åring for runt och sökte uppgifter om Håkan Serner, min mormors syssling på den lindmanska sidan. Bo Widerberg samarbetade med Håkan i två filmproduktioner: Mannen på taket (1976) och Mannen från Mallorca (1984), vilken blev Håkans sista film. Jag minns ett möte hemma i den widerbergska villan på Stora Essingen där allting inte gick som på räls.

Bandspelaren jag hade med mig fungerade inte; vi sökte i sonen Johans rum efter ett alternativt kassettband (svordomar från Widerberg, vad annars) men återgick till mitt eget band som fungerade efter viss framspelning. Jag fick då den widerbergska beskrivningen av de problem han hade haft då Håkan Serner, som vanligvis gjorde krumelurer, skulle anpassas till rollen som slutkörd, utarbetad polis i Mannen på taket.

"Och problemet när vi skulle ta den första scenen med Håkan var att han hade alldeles för mycket energi och ville uttrycka alldeles för mycket i rollen. Det finns en scen i filmen som utspelar sig på JO. När vi började ta den scenen så greps jag av fasa över Håkans väldiga utspel. Det är kritiska moment för en regissör när det gäller att dämpa aktören utan att punktera honom, fimpa honom. Nedbringa energigraden utan att ta bort den inre vitaliteten, så att säga. Men det gick.

Man kan säga att det Håkan gjorde sig skyldig till i de första tagningarna och den här scenen var att tänka medan han utförde scenen. Det är en dödssynd för en aktör. En aktör kan inte tänka medan han utför en scen. Tänkt ska han ha gjort innan. Tankeverksamheten måste då upphöra när kameran börjar gå. Man måste så att säga spela med den förlängda ryggmärgen, man måste lita till reflexer som ligger utanför intellektuell planering. Om en skådespelare planerar intellektuellt inne i själva utförandet av scenen, så smulas den sönder, blir torr och trist, utan liv. Men det gick ganska lätt att komma till rätta med det där, och Håkan gjorde sedan en utmärkt första scen. Då fick han också korn på hur jag ville att han skulle utföra rollen. Sedan löpte arbetet friktionsfritt." (Juli 1987)

Som jag minns det blev Widerberg allt trevligare ju längre intervjun fortlöpte. Genom biografin över honom, och genom annan vittnesbörd som jag tagit del av, har jag förstått att detta med skådespelarens äkthet var hans A och O. Det skulle inte vara film, det skulle vara verklighet. Ofta använde han manipulativa tekniker (till exempel att reta någon till vansinne eller trötta ut någon fullständigt) för att skådespelarna skulle släppa det de lärt sig på scenskolan och säga replikerna mer apropå, utan att spela och utan att mena för mycket med dem.

Som teatermänniska delar jag Widerbergs kärlek till realism. Jag vill tro att det jag ser är på riktigt. Och jag får sympati för Widerberg, samtidigt som jag inte hade velat ingå hans filmteam, som från dag till annan inte visste vilka tokiga infall han skulle få. Kan en biografi, så livfullt, förmedla så motstridiga (eller om man så vill: nyanserade) känslor, är den väl värd att läsas. Jag ser redan fram emot omläsningen. 
 

Marita Tidlund Lindman:
Släktträff på Skeda gård 2011-07-30.

Starka känslor och många tankar.

Spännande – i dag ska jag träffa onkel Dick, pappas halvbror från Canada.

Under resan till Skeda tänker jag på pappa och hans önskan att byta efternamn. Pappa ville byta efternamn redan 1972 och tog då kontakt med en advokat som tyckte att det var väl sent att byta efternamn vid hans ålder. Jag gjorde det vid 72 års ålder. Vad hände som fick mig att göra detta?

Telefonen ringer. En röst säger ”Mitt namn är Hans Teke, min mamma är din syssling.” Detta samtal ledde till att jag tog namnet Lindman 2008. Tidigare har jag släktforskat men inte orkat hela vägen..

Margareta och Björn Teke bjöd in mig till Skeda gård och vi träffades 2008. Därefter har vi setts ett flertal gånger. Ulla Wennberg och Rainer Ulonska, Anita Råsten och Hans Larsson har jag haft kontakt med på olika sätt. Förutom dessa hade jag liten kännedom om släkten

Har jag lärt känna släkten mer?  

Nu sitter släkten framför mig. Jag hade nog inte tänkt mig ett så formellt möte. Men låt gå. Jag försöker. Känslorna tar överhand. Jag hackar som en trasig grammofonskiva. Kan inte hålla mig till den struktur jag lagt upp. Lite om min pappa berättar jag. Det kom nog inte fram hur mycket jag älskade min pappa och hur hårt han arbetat.

I de papper som han lämnat efter sig fanns en ansökan till Linköpings universitet. Han ville läsa arkitektur. Min duktiga snälla pappa som dog ensam i Eksjö. Han hade drömmar fast en svår tågolycka gjort att han inte kunde arbeta mera med det han tidigare gjort. Att bygga kyrkor.

Jag har läst Lasse Bergs bok ”Skymningssång över Kalahari (2011) där han hävdar att vi alla kommer från samma lilla område i Afrika (Kalahari). Märkligt att vi alla människor är släkt. Vi är alltså ”äkta” från urminnes tider. Det finns inget ”äkta” eller ”oäkta”. Jag tillhör också en mindre grupp av människor som har ett gemensamt förflutet. Det är viktigt.

Jag vill citera ekologen och författaren Stefan Edman ”Från jorden stiger inte enbart mänsklighetens svanesång, dödsmässan över det kosmiska livsundrets katastrof på vår planet. För den som kan lyssna hörs en annan sång, underbarare, klarare. Den kommer från skogen, marken, och vattnets myllrande liv. Du kan höra den viska i kolatomer och i vattnets molekyler. Den brusar i din egen kropp”. (Jordens sång 1990)

Utdrag ur födelse och dopbok för Örebro Nicolai församling, Örebro län.

Torsten Olof, född 3 augusti, son till okänd moder, född den 14 september 1895. Ingen uppgift om fader finns.  

Vad teknik och släktforskning kan åstadkomma. En släkt att tillhöra. Det som pappa önskade och jag fick.

Alla människor är skapade av stjärnstoft. Samma 92 grundämnen som finns på jorden har byggt upp alla stjärnorna i universum

Speciellt tack till Hans, Margareta, Björn och Larz och Sanna. Samt hälsning till barnen Ella och Lovisa.